måndag 3 september 2012

För 2 år sedan idag!

Den 3 september 2010 vaknade jag med huvudvärk, jag hade gått hem från jobb dagen för då jag hade spytt och haft näsblod. Men sedan det var lite folk på jobb och jag kände mig bättre, hade ju trots allt fått i mig ett knäckebröd dagen för, så gick jag på jobb. Tog ett par ibux innan jag gick hemifrån, och drog till jobben på Sköyen. Lite huvudvärk är det ju ingen som dött av......

Det gick helt fint fram till kl 09-10 ca, då började jag få problemer med att se kassan, det var sol ut och jag märkte att när jag tittade ut dunkade huvudet extra mycke, efter en stund märkte jag att jag började se konstigt, att sidosynen var oklar och jag fick problemer med att koncentrera mig.

Jag förstod att det var något med huvudet som inte var rätt, så tänkte det var bäst att dra på legevakta, så gick på bakrummet för att skifta och ringa Helle, jag hade pratat med henne bara en liten stund tidigare så visste hon var fri. Medans jag står med Helle i tlf börjar det pipa något våldsamt högt i öronen, kunde nästan inte höra Helle länge. Helle hade inte bil den dagen, men ville bli med så vi avtalade att jag tog taxi till legevakten så möte hon mig där.

1-2min efter vi hade lagt på svikta plötsligt mina ben, jag fick otroligt ont i huvudet, det kändes som huvudet sprängdes ungefär. Sedan bena svikta förstod jag att taxi till legevakta var inte aktuellt länge, så jag fick ropat på Anniken som jag jobba med och fick sagt att det är något fel i huvudet på mig, du måste ringa efter en ambulans. Och ring så till Rod och säg att jag går tidigt från jobb idag! ( Jadå viktigt att ge besked till personal chefen att man går lite tidigt :P )

Det tog så inte många minuterna för ambulansen var där, jag blev lagt på en båre, fick morfin och kvalme stillande sedan jag börjat spy massa igen...Medans ambulansen stod där och väntade på svar från amk på vilket sjukhus vi skulle köra till ringer min mobil flera gånger, det var Helle som prövde få tag i mig. Men hon gav upp och ringde jobben, så plötsligt kom Anniken ut med besked om att ringa henne så fort vi viste var jag skulle. Medans Anniken står där ser jag Maja bak henne, Maja måste kört i 180 från G8 till Sköyen....

Det blev sagt att jag skulle till Ullevål, så i ambulansen dit försöker jag bäst jag kan be killen som satt med mig bak att ringa Helle, han menade ( i mitt huvud just då orimligt nok) att det kunde vänta tills vi kom fram...Frame på Ullevål får jag killen till att ringa Helle, så hon kan komma och möta mig.
Får kommet in på akuttstua där en neurolog möter mig och frågar en massa saker, tar blodtryck, blodpröver, ger mera morfin, mera kvalmestillande osv....var på hon tillslut säger att vi tar en CT och ser vad vi ser, men mest sansynlig är det migrän.....
Kommer in för att ta CT, tar först en, så blir det massa styr och en till med kontrastväska blir tatt.....blir körd tillbaka till akuttstua, och efter bara en liten stund kommer läkaren tillbaka och berättar att dem funnet en anurism som sprucket, och om jag vet vad det är, det är en hjärnblödning... Jag i min lilla morfin rus, börjar le och säger att "Nej det kan ni inte hittat, jag är inte så gammal", var på hon förklarar att en anurism kan man ha oavsett ålder..
Helle har nu kommet till Ullevål, och jag får förklarat ( igen i min lilla morfin rus) att jag har en hjärnblödning, på ett sätt jag själv just då tyckte var väldigt bra. Helle har i efter tid berättat att jag pekat på huvudet sakt massa rart, inkludert att det var en hjärnblödning och så berättat att jag tyckte det var jätte kul att åka ambulans.....Hehe inte helt med med andra ord ;)

Men Helle hade ju inte bil, utan hade ringt Jan Erik som hade hämtat henne och kört henne dit, så han stod ute och väntade. Helle gick ut för att berätta för han vad som hänt och för att ringa min mamma. Jag hade fått för mig att det bästa var att Helle ringde mamma och sa att jag var sjuk i stället för en okänd från sjukhuset...( Förlåt igen Helle, jag vet det var det värsta du kunde göra! Och TACK igen för att du gjorde det ändå!!)
Det blev så att jag måtte till Rikshospitalet för att opereras, så det blev en ny ambulans resa dit. Helle fick sitta med mig i ambulansen, och den turen kändes som en evighet, trodde aldrig vi skulle komma fram, i verkligheten hade det tatt max 5 min från Ullevål till Riksen....dem hade kört bra fort, med följe ambulans. Det är första gången jag hört om att ambulansen har en följe bil med sig, och grunden var om det skedde något med mig måtte dem vara flera....

Väll frame på Riksen husker jag bara små ting, jag fick mött en läkaren som tog i mot mig och skrev mig in, en sykepleier som ställde mig. En annan sykepleier som tog mig i mot på avdelningen. Helle var med. Och en manlig läkaren som kom och förklarade operationen för mig.....

Jag kommer ihåg att Helle frågade mig om jag var rädd, det var jag inte, så kom dom för att hämta mig till operationen, då blev jag rädd...så sa dom att dom skulle söva mig då försvann rädslan då jag kände det skulle bli så skönt att äntligen få sova! Jag hade försökt sova hela dagen, men blivit väckt hela tiden...så nu nu skulle jag få sova.....tids perspektivet den dagen är inte helt på plats, jag vet inte hur långtid något taget eller vad kl var när ting hände. Men förstod det varit en lång dag för alla andra!

Jag blev opererad på kvällen en gång fredag 3 september, dem satte in en koilning, en titan tråd/fjäder runt ådran. Detta gjorde dem via ljumsken (lysken), dem gick in med ett kateter i ljumsken och fixade en blodådra i minhjärna!! Fantastiskt fascinerande! :)

Denna operationen var väll lyckad och jag vaknade till på natten en gång, då kom en sykepleier från nervokirurgen och hämtade mig till posten. Jag fick veta att min mamma var påväg och att det hade gått bra.
När mamma kom var det första jag sa " Mamma, dom har opererat mig, jag kan nog inte gå på jobb i morgon"!  Mamma berättade att det hade jobben redan förstått......Mera från den natten kommer jag inte ihåg
Men jag kommer gott ihåg att jag blev väckt på morgonen dagen efter, då stod det en läkare och en sykepleier där och berättade att det blivit komplikationer under natten, och att jag skulle opereras en gång till. Jag protesterade massa på detta, jag hade inte tid (!), min mamma och Helle skulle faktiskt komma, så dom fick pent vänta tills dem hade kommet. Läkaren väntade inte....det var tydligen orimligt av mig ;)
Men denna operationen sitter fortfarande färskt i mitt minne! Jag blev opererad vaken.....Jag ska berätta kort om detta bara, jag blev lagd på ett operationsbord, där armarna blev spänt fast typ som på ett kors, huvudet blev spänt fast av vad jag tror var en vakumpute. En sykepleier satt hela opertionenoch höll mig i handen och kollade så jag hade det bra. Det blev borat ett hål i kraniet för att lägga in en shunt och en tryckmålare, samt satte dem in en CVK i halsen. Allt medans jag var vaken, jag kände vad dom gjorde.....det var inte ont, bara en obehaglig känsla av att någon borade dig i huvudet, medans du hörde alla ljuden....Tandläkar borren är barnmat jämfört.

På väg från operationen möter jag på Jenny, hon var där i jobb så hon tittade inom, jag hade varit väldigt ynklig när jag berättade att dom borrat mig i huvudet.
Tillbaka på posten satt mamma och Helle och väntade, dagarna efter detta går väldigt i surr för mig och jag ska inte skriva ned allt....Men efter den sista opertionen låg jag i 10 dagar i 30 graders vinkel, jag åt inte, och låg nog mest i min egen världen, hade mycke smärtor, och yrade. Jag var inte ensam en ända dag medans jag låg på sjukhuset. I början satt mamma och pappa där helatiden. Helle fick jobben som kordinator för allt besök och ordnade så det var någon där alltid! Jag har fantastiska vänner, som satt hos mig tross att jag mest sov eller var i min egen värld,, matade mig, handlade godis, frukt och till och med bakade till mig allt efter som jag fick lust på något! Ni är alla fantastiska!

Efter 14 dagar på nevrokirugisk avdelning flyttades jag över på nervologisk avdelning, där låg jag i 10 dagar till för jag blev utskriven på det villkoret att jag följde med min mamma till Sverige. ( Jag nektade nämligen dra på rehabiliterings hem)

Sista dagarna på Rikshospitalet, sa jag ja till att vara med på undervisning för 60 läkar studenter. Överläkaren för nervokirugin ville använda mig som ett exempel på varför det alltid ska tas på allvar när folk kommer in med huvudvärk på akutten, varför det är så viktigt att ta en CT. Jag ställde villigt upp på detta, då jag kände det var viktigt för mig med. Jag blev använd som det goda exemplet, hur bra det går när en hjärnblödning blir upptäckt med en gång. Det var kanske pinsamt att sitta i en aula med 60 läkarstudenter framför sig och bli ställd frågot till, men jag hoppas det kan hjälpa någon i framtiden iaf!

Min vardag dem sista 2 åren är helt och hållen beroende av min dags form, hur mitt huvud samarbetar. Jag sliter mycke med huvudvärk fortfarande, jag blir fort trött, har allt för lite energi till att göra allt jag vill, men jag lever! Jag lever varje dag oavsett hur dålig den dagen är :)
Jag jobbar bara 40%, men jag jobbar! Jag försöker allt vad jag kan, och jag har inte gett upp ännu, jag ska klara mig bra ut ur detta. Jag ska klara leva normalt, det har alltid varit mitt mål.

Jag kommer få uppföljning av Riksen resten av mitt liv, dem 4 första kontrollerna har gått bra, och nästa är i 2014(!!) Det finnes ingen garantier för hur livet mitt blir, men dem kan iaf garantera att den anurismen jag hade aldrig spricker igen :)

Tänkte när jag först delar min historia här på bloggen, så delar jag med några bilder. Kanske sterk kost för någon, och då ber jag om ursäkt! ;)


Detta är taget 4 eller 5 september...

 Efter 10 dagar i 30 graders vinkel, sitter jag upp igen.... 
 Några dagar innan jag blev utskriven, tränar på att gå igen....
 Aj aj...här satt shunten och tryckmålaren. 


Så till sist i detta blogg inlägget, tack till alla mina fina vänner som satt hos mig, till min familj som var där. Speciellt Helle och Martin, ni var/är bäst! ( inte ont menat mot någon annan som var där, ni var alla super! Nämner ingen så att jag inte glömmer någon!)
Tack till min familj som hjälpt mig massa! Både då och nu när jag behöver det!

Love u all!! <3

( Skulle detta var oryddigt fortalt så får det bara vara det, det var en oryddig tid :P )




12 kommentarer:

  1. Fantastisk sterk historie, og jeg er så glad for at dette gikk bra og at du overlevde denne hjerneblødningen. Man ser hvor viktig det er å lytte til kroppen og ha gode folk rundt seg! Og pssst....tolalett mapper er bestilt, men ikke si det til NOEN! Klem til min flotte handler <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack Mette :) Hehe blir bra med toalett mapper ;) Stor klem tillbaka <3

      Radera
  2. Dette var sterkt å lese vennen. Sitter på toget fra oslo til kristiansand og tårene bare triller. Så glad det gikk bra og at det ble oppdaget tidlig. Stor klem til deg vennen! Du er utrolig sterk <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack Linn :) Kramar tillbaka <3

      Radera
  3. Sterk historie!!! Ufattelig!! Kina: En stor klem til deg <3<3<3

    SvaraRadera
  4. 2 år sedan.. 2 år av en kamp från din sida som du nästan inte visat oss andra. Så är du min syster, en kämpe som gärna tar dina fighter själv men ditt hjärta släpper alltid in oss, familjen och vänner!

    Du har genomgått en resa jag önskar du aldrig skulle behövt gå igenom, en resa man inte önskar någon skulle behöva falla på..
    Men det gjorde den på dig syster och det enda som glädjer mig är att du kvar för resten av resan tillsammans med oss andra!
    Den resan skulle man vilja ge dig smärtfri och som en dans på roser men livet har sina vägar att gå och tyvärr vet jag att du ständigt kämpar emot denna "sjukdom" du nu bär med dig och att det den smärtar dig.. Hade jag kunnat hade jag tagit all smärta för dig för att du skulle få leva ett normalt liv men så funkar ju inte riktigt fysikens lagar så istället ska jag alltid finnas här för dig, alltid älska dig och alltid bära med din story som en påminnelse i mitt eget liv att ta vara på det man har och varandra!
    Jag älskar dig!! och du.. ett litet <3 på det :)

    SvaraRadera
  5. Alltså din lillasyster Josefin..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså min lillasyster Josefin <3 Love U longtime <3

      Radera
  6. Utrolig bra skrevet Kina!!! For en historie!

    SvaraRadera
  7. Utrolig bra skrevet Kina. Ikke uryddig i det hele tatt. Skremmende at ting kan skje så fort med tilsynelatende friske mennesker. Håper det fortsetter å gå oppover og fremover for deg

    SvaraRadera